Flickan kollar oroligt in i sin mammas ögon. Men det finns någonting där som inte har funnits på väldigt länge. Glädje är det nog. Hennes mamma har fått tillbaka de ögonen som är fulla med liv och livsglädje. Det var längesedan Klara såg de ögonen sist. Flera månader sedan, det kanske inte låter som en jättelång tid men för Klara kändes det som en livstid. På den tiden var de fortfarande en familj med Lena, Magnus och lilla Klara. Nu var det bara Klara och mamma kvar, och bebisen i mammas mage såklart men den räknas ju nästan inte. Man kan varken se den eller prata med den men mamma säger att den snart kommer ut ur magen och flyttar in hos mamma och Klara på riktigt. Men allt detta är inget som Klara funderar så mycket över för tillfället, hennes uppmärksamhet går åt till att se sin mammas leende. Hon har verkligen saknat det.

          Lena har bestämt sig. Nu ska hon ta tag i sitt liv, för sin egen, Klaras och bebisen som växer i magens skull. När hon vaknar upp på morgonen och drar upp rullgardinen ser hon till sin glädje att solen skiner så hon öppnar fönstret och andas in den svala friska vårluften. Det ger henne den energi som hon behöver och hon känner att hon kommer klara det här, hon har ju en underbar dotter. Hon går in på toaletten och tvättar sig sedan skyndar hon ner till köket där Klara sitter. Lena möter Klaras först oroliga blick men oron försvinner mer och mer och till slut spricker hela hennes lilla söta ansikte upp i ett stort leende. Hon hoppar upp i sin mammas famn och de kramas hårt och länge. Tillslut släpper de varandra och Lena kollar djupt in i sin dotters ögon och säger

-          Förlåt Klara, jag lovar att allting kommer bli bättre nu. Kan du förlåta mig?

-          Ja det är klart mamma! Svarar Klara glatt.

Men skulle hon ha svarat likadant om hon visste hur dagen skulle sluta?

Mamman börjar steka pannkakor och Klara sätter sig på kökssoffan och börjar rita en teckning på en familj där alla är glada. En drömfamilj, kanske kommer de att bli det nu. Kanske kommer de äntligen få vara lyckliga tillsammans mamma, Klara och bebisen. De behöver inte pappa! Ja, Klara känner att nu kommer allt bli bra. Nu skulle de bli som drömfamiljen på teckningen. Men tänk vad fel hon hade.

          Hela förmiddagen tillbringar de hemma och bara njuter av varandras umgänge. Spelar Yatzy, bakar bullar och mamma läser ur en bok för Klara. De båda njuter av tillvaron och hoppas att de alltid kommer att ha det såhär bra. Ingen utav dem vet att de bara har sex timmar kvar. Sex timmar av lycka, sedan kommer det ofattbara hända. Strax efter lunch knackar det på dörren. Klara springer glatt och öppnar och det visar sig att det är hennes kompisar som undrar om hon vill följa med ut och leka. Hon tittar frågande på sin mamma som nickar

-          Det är klart att du får gumman! Se bara till att vara hemma klockan sex så äter vi middag och så ska du få en överraskning!

-          Varför det? Vad är det? Utbrister Klara upphetsat.

-          För att du är en sådan underbar dotter! Det får du se när du kommer hem sen. Se så, spring iväg och lek nu! Svarar Mamman skrattande.

-          Okej då! Mamma, Jag älskar dig!

-          Jag älskar dig också Klara! Säger mamman lyckligt.

Mamman ställer sig i fönstret och kollar stolt på sin sjuåriga flicka som springer över ängen med sina kompisar. Så bekymmersfri och lycklig. Tänk att det är min dotter tänker Lena och känner att hon hyser så otroligt mycket kärlek till barnet. Hon vet inte vad hon skall göra med all lycka som plötsligt bubblar upp i kroppen så hon åker ut till köpcentret och köper en ”Poesibok” där hon tänker skriva upp hur otroligt mycket dottern betyder för henne. Klara ska få den vid middagen. Sedan imorgon hon kan ju ta med den till skolan också så hennes kompisar kan skriva i den. Hon hittar en fin med hästar på som hon köper och sedan åker hon hem igen för att börja laga middag. Lasagne ska det bli! Klaras favoritmat. När klockan börjar närma sig sex kollar Lena ut genom fönstret efter Klara, hon borde komma snart tänker mamman. Hon brukar ju aldrig vara sen.

           Klara kollar på klockan och märker till sin förskräckelse att den är fem i sex. Hon har haft så roligt med kompisarna att hon helt har glömt bort tiden men nu upptäcker hon plötsligt hur mycket den har blivit och skyndar sig hem. Hon vet att hon egentligen inte får gena över tågrälsen men hon vill verkligen inte komma sent till middagen. Nu när mamma äntligen verkar glad igen och dessutom har hon ju en överraskning som väntar på henne! Så hon bestämmer sig snabbt för att gena genom skogsdungen och över rälsen. Bara idag. En gång är ingen gång liksom. Tänker Klara och övertygar sig själv att det är det bästa alternativet. Hon springer genom parken och in bland träden. Nu är det bara över rälsen, upp för backen och sedan kan hon se huset. Hon ökar takten ytterligare när hon kommer fram till rälsen så hon snabbt kommer över och bort från det förbjudna, men då händer det som inte får hända. Hon snubblar till och ramlar rakt över rälsen. Förskräckt försöker hon ta sig upp men märker till sin fasa att skon har fastnat. Då hör hon det som inte får komma, ljudet av tåg tutan. Hon tittar upp och ser tåget komma emot henne i en rasande fart. Hon försöker slita av sig skon utan resultat. Tåget kommer närmare och närmare och trots att det tjuter i rälser då tåget försöker tvärbromsa tycks det inte alls gå saktare, tusen tankar rusar genom huvudet på Klara, Mamma som äntligen är glad, bebisen, och även Klaras egna liv spolas upp framför ögonen på henne. Rädslan är enorm och efter en halv sekund som känns som en evighet är det över. Hon ligger livlös under tåget, blodet droppar men annars är allt stilla. För stilla. Tåget har äntligen stannat men det är för sent. Det är som att hela världen har stannat – förutom blodet som aldrig tycks sluta droppa.

         Lena ligger i sängen och skriker och gråter om vartannat. Polisernas ord klingar i huvudet och det gör så ont. Smärtan tränger in i varenda liten vrå av Lena och tårarna slutar aldrig rinna. Hon kan inte ta in det. Det är så absurt, så omöjligt, så hemskt, så otroligt hemskt. Det känns helt overkligt. Att hennes Klara har dött. Det går inte att förstå. Att hon aldrig mer kommer få titta djupt in i sin dotters blåa nyfikna ögon och hämta kraft, att hon aldrig mer skulle få hålla henne i sin famn och andas in i de bruna vågiga långa håret. Aldrig, det är ett stort ord. Ännu en gång känns allt hopplöst för Lena. Ännu en gång känns livet inte värt att leva. Ända sedan Magnus, Klaras pappa lämnade henne för ett halvår sedan för en ung blondin har Klara varit ljuset i hennes liv orsaken att hon orkat upp på morgonen men nu var hon alltså borta. Föralltid. Tankarna åker runt i skallen på Lena. Hur tar man sig igenom en sådan här sak? Hur överlever man den kolossala sorgen och saknaden? Går det? Nej, Lena tror inte det.

          Hon tar ett rakblad och går in på toaletten. Lena har verkligen förlorat allt - sin man och nu även sin dotter. Hon känner att hon inte längre har någonting kvar att leva för och tänker välja den enkla vägen då en ny tanke dyker upp i huvudet. Skulle Klara vilja detta? Att hennes egen mamma gav upp? Nej, Lena vet det. Klara hade velat att hon skulle fortsatte att kämpa för sin egen, Klaras och bebisens skull. Det kommer att bli jobbigt men hon kommer klara det. För även om inte Klara längre går med henne här på jorden finns hon alltid kvar i Lenas hjärta. Det kan ingen ta ifrån henne. Hon tar upp poesiboken med hästarna på som hon köpte för bara några timmar sedan. Slår upp första uppslaget och skriver med skakig hand ”Jag ska kämpa för din skull Klara.” Sidan blir våt av alla tårar Lena fäller men budskapet finns kvar. Under de kommande veckorna kommer Klaras alla kompisar skriva en liten hälsning och en dag när det känns extra jobbigt för Lena skriver hon ännu en mening ”Lämna aldrig mitt hjärta”. För en sak vet de alla. Även fast Klara inte längre finns med dem i livet kommer hon alltid finnas kvar i deras hjärtan.

Av: Hanna van der Poel